Det sjuka i det här är att bearbetningsdelen är en rolig del, dock i lagom dos, för 5 långa dagar framför datorn ger en väldigt platt röv. Man börjar hatar sig själv lite på 4:e dagen för att man fotograferat SÅ mycket… Så om ni sett mig med en väldigt platt röv på väg till studion i veckan så vet ni varför den ser ut som den gör. Och en annan bieffekt av all bearbetning är att jag inte hunnit blogga så mycket, men nu kände jag ändå att jag ville ge ifrån mig ett litet livstecken och några smakprov från bearbetningsgrottan. Alltså den här lyxiga grottan med bubbel, fest & platt röv ;-)

Smakproven är från Jim & Jungsuns bröllop på Grand hotel i Stockholm. Självklart kommer det fler bilder sen från deras heldagsbröllop. Har massor av guldkorn att visa!

ps. Ni som skickat mail, misströsta inte, plötsligt händer det, ett livstecken:) Jag lovar. ds

Filmens skapare, även kallad mamman i familjen,

var den enda lugna platsen. Om min mormor skulle beskriva situationen skulle hon sagt “oj,oj,oj vilken fest vi har kommit till” men på ren svenska säger man herrejävlar vilket tjejkaos. Den här filmen hade allt, spänning (ska de bli klara med håret innan ljuset blir för starkt) skratt (mina skämt är så dåliga att man skrattar) och kärlek (kolla själv). En perfekt film. Ärligt, vackert och fullmatat med kärlek. Med andra ord. Jag trivdes i rollen, hoppas på en uppföljare snart. Om huvudrollsinnehavarna vågar anställa mig igen vill säga ;-)

För en tid sen satt jag med journalisten Johan från Kamera & Bild på ett fik vid Sankt Eriksplan och försökte berätta om hur jag fotograferar bröllop. Först när jag började prata så insåg jag hur svårt de

t var att beskriva mitt arbete. Eftersom jag pratar en del så blev det mycket skoj-skratt-klackspark-skämt men sen insåg jag att jag kanske måste framstå som mer seriös, typ jag-är-stort-företagledare-och-väldigt-proffsig-inget-fjantande-här-heller. Så jag sa något seriöst i stil med, jag har försäkring och ICA-kort. Sen var det avklarat. Vill ni läsa hela artikeln och titta på mina fina brudpar så spring till butiken och köp Kamera & Bild. Om ni har svårt att hitta den bland alla andra tidningar, lugn, har lagt med en bild på omslaget där ni ser min bild (från Sara&Richards bröllop) så ni bör hitta den hyfsat snabbt:)

ps. Har ni några frågor eller synpunkter på artikeln så ställ gärna frågan här istället för att skicka mail så får ni snabbare svar och andra får chansen att läsa också. ds

Är du fotograf

eller väldigt teknikgalen och bara vill prata pixlar, stora objektiv och instruktionsböcker så är det här inte rätt kurs. Den här kursen riktar sig till nybörjare som på ett enkelt sätt vill ta bra bilder i vardagen.

Jag hoppas vi syns i juni, begränsat antal platser och först till kvarn gäller (eller smicker) för garanterad platsbokning.

Anna-Lena. Ett namn som sitter ihop med tiden då allt handlade om en boll med klister, svettiga omklädningsrum och intensiv träning. Under tiden i AIK föddes namnet. Om jag inte minns fel så fanns det en bunt Annor i laget redan (visst är det chockerande, Anna som är ett sånt ovanligt namn;-) I alla fall. Är man från dalarna och det står Anna Lena Linnea i körkortet så borde man heta något mer dalkulligt än Anna så det fick bli Anna-Lena. Väldigt opraktiskt långt smeknamn. Men ändå. Det blev Anna-Lena.

En av dem som var med under den här tiden var Vickan (alla som spelar lagsport får smeknamn). Vickan är m

amma till Kalleman (ännu ett smeknamn). Vickan var kantråtta (fråga inte) och en säker målskytt som dessutom var duktig på att springa hem i försvar i motsatts till mig som bara ville spela anfall… I alla fall. När Vickan nu dök upp på fotograferingen och ropade ett glatt “hej Anna-Lena” så kändes det plötsligt som jag var tillbaka på handbollsplan. Full i klister, svett och lycklig över att hålla i en boll. Tänk vad ett smaknamn kan göra.

Men det blev inte så mycket handboll den här gången (vilket nog var tur för min hälsa). Utan det blev mest skratt och bus med trummis Kalleman (som egentligen heter Kalle).

ps. komihåg vart ni såg den här rockstjärnan först. ds

Ett tips är därför att inte förlägga sin fotografering klockan 12.00 utomhus en solig sommardag (om man inte absolut måste). Självklart finns det bra alternativ med fina skuggplatser, med om man vill åt det där varma ljuset då är det bara snällt vänta till solen lägger sig lite. Med det sagt så kanske ni förstår att jag inte gråter om jag tvingas fotograferar utomlands i kvällssolen. Och det var precis det jag gjorde på min senaste resa till Lanzarote. Jag letade upp lite härliga vardagsmodeller och rev av lite bilder till bildbyrån. Bättre arbetsmiljö får man leta efter. Och på tal om utomlands. Är det så att ni befinner er i Monaco eller Italien i september/oktober så dra iväg ett mail så bokar vi upp en fotografering. Jag är nämligen där för att fotografera bröllop så alla fotograferingar jag kan få i det magiska ljuset tackar jag snällt ja till:)

ps. misströsta inte ni som bokat fotografering i Sverige. Svenskt sommarljus kan vara bland det vackraste som finns. Bara man fotograferar vid rätt tid på dygnet. ds

Vi fick stå helt tysta och titta in i ögonen på varandra. Jag fick en helt okänd kvinna i 40-års åldern. Fick lust att skämta lite men stod snällt kvar för att inte yoga-Bella skulle döda mig ;-) Efter en stund började jag se kvinnan på ett annat sätt. Hon blev vackrare. Hennes ögon var full av historier, sorg, glädje och kossor (såg ett mönster i ögonen som liknade små kossor). För mig blev det en väldigt positiv erfarenhet (alltså inte att jag såg kossorna utan det andra) tänk vilka historier man kan se bara genom att verkligen titta någon i ögonen. Varje människa har sin historia.

Ibland är det lätt att bara se sin egen historia, man glömmer att se varandra på riktigt. Så förutom träningsvärken kommer jag ta med mig erfarenheten om hur enkelt man kan se andra. Kan rekommendera att du testar ikväll på den du lever med. Ta några minuter, titta in i ögonen, säg inget. Du kanske ser något nytt. Och om det låter för flummigt, så titta istället lite extra på bilderna. Vilken historia finns bakom. Ser ni Lisa & Andreas?

Så från och med nu så tränar jag på att andas när jag gråter. STORA andetag och tårarna faller vackert utan konstiga kroppsljud. Det ser skit snyggt ut när jag lyckas men ibland går det bara inte och då faller jag tillbaka till fulgrinandet. Men ändå, vilken upptäckt.

Över till det andra viktiga. Porträtt. Som rubriken lyder är det dags. Jag börjar nästan bli helt fullbokad för sommaren så vill du få till härliga bilder med kompisen, sambon, barnen eller på dig själv så är det dags att boka en tid. Finns lite information om de olika paketen i länksamlingen till höger. Hoppas vi ses, då ska jag visa hur bra jag blivit på filmgråtandet ;-D

För att retas lite extra var det en kossa, jag kallar henne pucko-kossan, som började slicka på min skärm och lämnade fula gröna tung-märken på hela skärmen. Till slut tog jag mig ändå modet att hoppa in och frigöra gisslan (min fotoskärm). Jag var rätt rädd, är van med dalakossor, men kungens kossor är lite mer aggressiva… I vilket fall, det var värt det. Jag fick tillbaka min skärm. Fick härliga bilder på Malin och hade fantastiskt kul!

Om ni tittar på bilderna här så tror jag att “ha händerna fulla” symboliserar det sista påstående. Jag menar, jag har varit barnvakt åt ett barn och då har jag haft händerna fulla kan man säga. Men nu. God damnit. Jag är imponerad. Alltså på riktigt. Jag tror att alla som blir föräldrar till tvillingar är utvalda för att de har ap-bra tålamod, är snygga och kan göra flera saker samtidigt.

Men om ni tror att jag blev rädd av den här upplevelsen. Tänk om. Min livmoder gjorde hoppsan-steg och jag såg framför mig hur jag skulle sitta i soffan med en god kopp kaffe, mina tvillingar på varsin arm (sovande så klart) och se lika snygg ut som Malin. Snälla, låt mig behålla den bilden ;-)